BloggByxa

Jag tycker för övrigt att Jarmo, Erik eller Anna skall vinna

Om ett tag, den 27 skall jag åka til den här snyggingen, Majja. Det skall bli SÅ skönt. Inte bara för att jag saknar henne och behöver henne utan åxå för att jag inte är här. Jag tar semester från mitt liv, och klämmer in mig i hennes, som är mycket bättre att vara i. Där är jag är fri, helt fri. Ladda batterierna och bara må så jävla bra tillsammans!

Mycket jobb ikväll, men det är en sån kväll bara. Jag behöver ta tillbaka en del jag sagt om allt. Svanefors är inte helvetet på jorden. Vist, Bill luktar fortfarande gammal sur kompost och kan inte utföra sitt jobb, och folk har saker för sig som man faktiskt får störa sig på. Men utöver det så är det inte så hemskt. Det är bara JAG som vuxit ifrån det, om jag ens passade in från början. Vill man något mer än bara vara är inte svanefors stället för man söker. Vill man att tiden skall stå stilla i väntan på pension har man däremot kommit helt rätt. O olika ställen är olika.
Rober och Bill har fyllt år, som de samlades in pengar till, 100 kr totalt, vilket jag spontant tackade ja till, men sedan kom på, jag hade inte ens råd att köpa en present till min pappa, inte fan skall 2 personer som är närmast främlingar för mig ha mina pengar. Så jag ångrade mig. Och nu tänker jag, på tal om det jag skrev innan att jag känner mig ständigt påpassad, att dom läser att bara mitt av alla namn på kortet saknas, och tänker att jag skiter i dem.
Egentligen kan jag bara hoppas att folk ser mig som ett spöke, som att jag inte finns, för då kan de inte irritera sig på MIG. När Niklas skäller ut mig för hur jag är på jobbet känner jag inte att börja argumentara och skapa bråk är en bra taktik, så jag försöker lösa det. Men det finns anledningar till vissa saker åxå, vissa saker jag gör, de tänks nog inte på.

Det känns som att jag är i pausläge med träningen. Det händer ingenting.. Jag förstår inte varför jag föddes i denna kroppen, som lägger på sig varje uns fett jag äter. Jag spenderar så jävla mycket tid på gymet, tränar, cyklar istället för att ta bilen, undviker godis, onyttig mat etc etc etc. Jag ger upp en så jävla stor del av det jag verkligen tycker om, för vad? Jag älskar McDonalds och godis, jag tycker de e skitkul att vara full, jag grillar så jävla gärna. Men nej, i maj månad bestämmer jag mig för att deffa. Inte äta godis, inte dricka öl.. För att bli snygg, men det är ett jävla pris att betala. Om jag ändå kunde acceptera mig själv som lite tjockare skulle jag kunna leva ett mer njutsamt liv, men det har jag för längesedan gett upp.

"Am I supposed to be happy, when all I ever wanted, comes with a price"

Det är inte alltid man kan hålla humöret uppe. Det har varit mycket roliga händelser nu som, när jag är själv påminner mig om hur jag inte kan ta del av dem, utan de är andras. Deras liv, deras glädje, som smittar men som inte kan bli min. Kvällar som ikväll skall inte finnas, och snart gör det inte det. Jag har skrivit ur mig det jag behövde å de känns bra.