BloggByxa

Det är verkligen som i alla filmerna, alla romantiska draman eller komedier när man får se ett montage av en lessen person som vaggar av och ann i en lägenhet. Ingenting är roligt. Jag vaknade idag efter att ha drömt en störd dröm om att leta ostron på lygnerns grummliga botten med hjälp av en åkgräsklippare och barns sönderkörda sandslott med svettig panna och en sån tyngd i kroppen att jag hoppades att jag fortfarande drömmde. Likadant var det igår när jag gick hem ifrån Tor, det är som att bära på ett berg.
Likt det påstådda sceneriet när man har en nära dödenupplevelse att livet "flashes in front of my eyes", händer hela tiden. Jag ser alternativet "oss" spelas upp framför varje kommande händelse och förstår att det bara är "jag". Allt påminner om Majja, all musik tex, jag kan inte lyssna på en låt utan att se situationen framhävas i orden som förut kunde symbolisera glädje.

Jag vill inte spela. Jag har inte spelat på flera dagar och dessutom stannat mitt i ett parti som är spännande men det finns lixom ingen glädje i saker. Jag vet att som sagt, det verkar film och kliché men film är inte bara fiktivt. Det är verkligen så.
Klumpen i bröstet är större nu än någonsin och det är så jävla svårt att inte göra sig sjäv till en martyr när man är lessen även om jag själv satt oss och mig i allt lidande som någonsin behövts genomlidas av någon av oss.
Att det i denna situationen inte ger en känsla av lättnad att gråta gör ju inte saken mycket enklare.

Jag försökte förbereda mig på vad som skullle hända efter att jag skickat iväg brevet. Försökte inse vad det betydde, vad jag faktiskt gjort och vad konsekvenserna skulle komma att bli. Men det går inte. Allt är så jävla stort när man älskar någon att det skapar en illusion av trygghet samtidigt som fallet blir tusen gånger hårdare. Det går inte att inte leva på hoppet.

Varje gång jag tittar åt vänster ser jag den bekanta stilen på det bruna kuvertet "Innehåller lite glada minnen..."

I Men in Black säger Will Smith: "You know what they say: It's better to have loved and lost than never to have loved at all" Men det är bara jävla skitsnack. Vist är det en underbar känsla att få säga dom orden och känna pirret som om hela insidan förvandlats till en myrstig. Men samtidigt som minnet av den gången när det hände sent på natten i ett annat land sitter som karvat i sten är det nu det mest ovissa av allt. Om jag får lov att säga det igen.

Hur bevisar jag min vilja? 
glad midsommar..