Alla skrattar...
Jag skall blogga lite om London, så fort jag lagt inte mina bilder från mobilen. Har inte fått kläm på det ännu, men innan dess måste jag ännu en gång göra min blogg till världens tråkigaste. Sorry M, men nu e du iaf varnad. Vidare läsning är frivillig.
Jag vaknade i någorlunda tid imorse av att katterna var hungriga, som vanligt. Bet i diverse saker för att få mig att vanka, som vanligt. Hade kissat framför dörren i hallen, som vanligt. Åkte själv till jobbet i min egen tid, slapp stressa. Kändes skönt, fredag, skönt.
Efter att satt foten innanför dörren började det byggas upp, ångesten, klumpen, och ögonen tårades efter ett tag. Kämpar mig igenom 2 timmar till frukost. Äter min gröt, och där slutar det. Någon säger något, någon annan säger något annat, konversationen pågår livat, å plötsligt skrattar alla.. utom jag. Jag hör va de säger, men de e som att de pratar ett annat språk. Jag har humor, det har mina kollegor åxå, även om den är otroligt käck och ofta bonnig så finns den. Å jag är inte främmande för det. Men av någon anledning påverkar det inte mig.
Jag sitter som en outcast på min kortsida och skrattar...inte. Deltar inte..
Men jag säger iaf minst 2 meningar i veckan. Och det är svar till Britta.
Varje måndag frågar hon:
"Jaha, Peter har helgen varit bra?"
Och varje fredag frågar hon antingen:
"Skall du hitte på nått skoj i helgen eller.. skal du....eh?"
Eller:
"Va skall Peter hitta på i helgen då?"
Idag är en skruttig dag, och jag har ingen lust i världen att gå på Alexanders student. Jag vill bara gå hem, äta en Happy Hippo och spela tvspel. Men för att komma på bättre humör borde jag åka dit, träffa Cicci, morbröderna, skratta lite och må lite bra. Mitt problem är att jag blir anti av att vara depp.
Jag har börjat knarka åxå. Men inte gräs som mina vänner, utan russin. Jag kan äta hur mycket som helst. Funderar på hur bra det kan vara för kropp och mage.. e inte gammla vindruvor sånt som typ.. jäser eller nått....å fruktsocker å grejjor.. Ajja..
"I have fallen to my knees
As I sing a lullaby of pain
I'm feeling broken in my melody"
-Kutless
Saknar M
Jag vaknade i någorlunda tid imorse av att katterna var hungriga, som vanligt. Bet i diverse saker för att få mig att vanka, som vanligt. Hade kissat framför dörren i hallen, som vanligt. Åkte själv till jobbet i min egen tid, slapp stressa. Kändes skönt, fredag, skönt.
Efter att satt foten innanför dörren började det byggas upp, ångesten, klumpen, och ögonen tårades efter ett tag. Kämpar mig igenom 2 timmar till frukost. Äter min gröt, och där slutar det. Någon säger något, någon annan säger något annat, konversationen pågår livat, å plötsligt skrattar alla.. utom jag. Jag hör va de säger, men de e som att de pratar ett annat språk. Jag har humor, det har mina kollegor åxå, även om den är otroligt käck och ofta bonnig så finns den. Å jag är inte främmande för det. Men av någon anledning påverkar det inte mig.
Jag sitter som en outcast på min kortsida och skrattar...inte. Deltar inte..
Men jag säger iaf minst 2 meningar i veckan. Och det är svar till Britta.
Varje måndag frågar hon:
"Jaha, Peter har helgen varit bra?"
Och varje fredag frågar hon antingen:
"Skall du hitte på nått skoj i helgen eller.. skal du....eh?"
Eller:
"Va skall Peter hitta på i helgen då?"
Idag är en skruttig dag, och jag har ingen lust i världen att gå på Alexanders student. Jag vill bara gå hem, äta en Happy Hippo och spela tvspel. Men för att komma på bättre humör borde jag åka dit, träffa Cicci, morbröderna, skratta lite och må lite bra. Mitt problem är att jag blir anti av att vara depp.
Jag har börjat knarka åxå. Men inte gräs som mina vänner, utan russin. Jag kan äta hur mycket som helst. Funderar på hur bra det kan vara för kropp och mage.. e inte gammla vindruvor sånt som typ.. jäser eller nått....å fruktsocker å grejjor.. Ajja..
"I have fallen to my knees
As I sing a lullaby of pain
I'm feeling broken in my melody"
-Kutless
Saknar M
Kommentarer
Trackback
