BloggByxa

Det började för ungefär en timma sedan. Paniken.
När skall jag igen få se mig med en krans runt huvudet?
Jag vill inte tänka på det, jag vill inte minnas.
Jag vill återigen bara försvinna, inte finnas, sjunka ner i min bedrövelse av självömkan och klumpar. Jag vill inte jobba, inte träna, inte äta, inte vara här.
Jag vill tillbaka till framtiden.

Men vad jag mest av allt vill är att ha ett:

 med  till.

Något att hålla mig sysselsatt.. något att sluta vara i nuet..

Jag lyssnar men jag förstår inte riktigt va de handlar om?

Att dö vore tamejfan dumt, men befriande skulle jag snarare vilja lägga fram det.

"Låt mig va!"
-M.Persson